söndag 9 januari 2011

Nu är det dags för något nytt

Då var man tillbaka i Sverige och kylan.

Har varit en grymt härlig resa och det har varit extra kul att dela den med er, speciellt bröllopsdagen där bloggen slog all time high med över 260 besökare på en och samma dag från norr till söder. Det var visserligen i konkurens med bröllopet dagen innan som jag fotograferade så det var väl inte bara för att titta på oss :) Det är hur som rätt mycket med en blogg som snittar lika många besök en välbesökt månad.

Med nytt namn på mig själv blir det också en ny blogg och en ny plats för den. Plattityder - Triviala och intetsägande yttranden i ord och bild och finns på http://www.plattityder.se/ .



Vi ses där så fort som möjligt.

torsdag 6 januari 2011

Middag på Grand

6/1 @ Cape Town – Villa Cape Adventures

Det mesta har någon gång sitt slut och så även denna resa. Har hela tiden varit glad för de facto att vi är här efter allt strul och att den där missade veckan inte är något att gräma sig över. Skulle nog allt gärna vilja ha den nu i alla fall.

I går var vi till ett riktigt high end-ställe inne i Cape Town, en gammal hangarliknande byggnad nära vattnet som de skottat upp en massa sand framför och skapat en perfekt strandkänsla. Lite som Thaibåten i Stockholm men några hudra gånger bättre. Inramningen, baren på stranden, fantastisk mat, mycket mat jag det är liksom svårt att slå. Inte dyrt heller.

Inga ställen är dyra här relativt Sverige. Kostnaden mellan ingredienser för att laga själv och att gå ut är marginell. Kan bero mycket på den där minimilönen på 8 spänn. Mycket bra då att vi kommer hit och äter lite och hjälper ekonomin. Gillar du mat så är Sydafria grejen, vi har inte ätit något som inte smakat suveränt.


Schysst utsikt va?
Bar längst hangarbyggnadens vägg
Värdparet dricker drinkar.
Leah steker lite på stranden
Entrecote, fyra jäkla cm tjock och serverades med kommentaren "Table Mountain on a plate". Sydafrika kan mycket väl vara det bästa stället för den som vill leva upp till epiteten gourmé och gourmand på en och samma gång.





I dag har vi Beachat lite, tagit det lugnt, går liksom inte att göra något iden här stekheta värmen, fick ställa in Table Mountain och Godahoppsudden. I kväll blir det någon mysig restauran nära oss. Kenneth och Anna har ju privilegiet att bo 50 steg från första restaurangen och sedan ligger de i klasar efter vägen. Bra läge med trevlig omgivning.

På sätt och vis tur att det slutar snart med den här resan. Blir som en bra avslut på bildligt.blogspot.com, jag fick varningstext när jag laddade upp dessa bilder att nu får det vara nog, jag har tydligen slagit i taget för bloggers kapacitet, eller i alla fall vad de delar ut kostnadsfritt.  Bara att betala då, jo men problembet är att med nytt efternamn måste det bli nytt konto och med nytt konto så blir det ny blogg. Allt följer liksom med epostadressen. 

Synd på en så underbart finurlig och beskrivande adress. Får se vad den nya ska heta. Några idéer? Är även öppen för alternativa bloggar som är enkla att använda och lämpade för att visa bilder med lite text.

Hur som helst. Nu är det dags att vrida det sista ut det här med Sydafrika. Ses snart på kallare breddgrader.

onsdag 5 januari 2011

Kåkstadstur


Efter att ha upplevt det riktigt kalla Norrland innan jag åkte med grader på runt -25 så trodde jag aldrig jag skulle säga att det kan bli för varmt. Men nu har det varit 36 grader i några dagar och nattens sömn varit medioker. Att på det toppa med en kåkstadstur i gassande solsken så man transpirerar som en Kärcher högtrycksvätt med trasiga packningar , ja då börjar det bli lite för varmt.

Det blev hur som helst en bra upplevelser som satte lite perspektiv på saker och ting. Att vandra i apartheidens fotspår är inget man gör utan att det gör en viss inverkan på en som person.

Vi tillbringade dagen i Khayelitsha som är den enskilt största kåkstaden i Sydafrika, där första anhalten blev Philani som är en ideel organisation och ett närings och hälsoprojekt för att hjälpa barnen och även mödrarna.   


Kenneth guidar oss genom dagen och visar prov på talanger som jag blev lite imponerad av. Mycket kärnfullt och innehållsrik tur som är väl värd att delta på.
Philani började som ett projekt för att lära ut vikten av näring till familjerna i kåkstaden för att minska spädbarnsdöden. Sedan har det växt till att nu innefatta sjukvård, tandläkare, ett hantverkscentrum och dagis. I hantverkscentrumet kan kvinnor skapa för att sedan sälja och få att trygga sin och barnens ekonomi. För dem som inte kan hantverkets konst kan lämna sina barn i trygghet hos barnhemmet för att fara in till staden och jobba med något annat.
En av de yngre deltagarna får här hjälpa till att väva.
Kvinnorna tejpar upp ett mönster som de drapererar med snören som de sedan trär tygstycken i olika färger. Tyget är rester från en tshirtstillverkning som fabriken skickar till dem.
Konstverken kan sedan köpas i butiken som ligger i anslutning till tillverkningen. En av dessa konstverk som hänger nedan tar 2 veckor styck att få till. När de sedan är sålda får de 500 Rand vilket är ganska exakt 500 kr. Om de lyckas sälja båda så ha de alltså 1000 kr i månaden. För att sätta de i perspektiv så kan sägas att vi lagade till en pasta putanesca igår för fyra personer och ingredienserna slutade på 300 kr. Att köpa mat här kostar lika mycket som i Sverige.





Vi åkte sedan till en kvinna vars riktiga namn jag ej kan återge med hennes smeknamn var Beauty som både i ett av de klassiska plåtskjulen som utgör själva stommen i en kåkstad. Vägar och tak är av plåt och golvet består av trampad jord som bekläds med en plastmatta och att gå där inne är som att hela havet stormar. Finns inte många raka vinklar eller saker som är i våg.



Beauty var en glad själ som tog i hand och släppte in oss i sin boning med ett gott skratt. Hon berättade om sitt liv som som sömmerska och vikten av att dela med sig av sin kunskap till så många som möjligt så att andra hade möjligheten att också skapa och kunna leva. Hon berättade sedan hur hur hon 2006 blev väldigt sjuk och det visade sig att hennes man hade varit ute och fulknullat och givit hennet HIV.

Allt blir plötsligt så jäkla overkligt, vi hade tagit i hand precis. Tankarna snurrar, hur fungerar nu det där med HIV, ska jag vara rädd... ? Jag har haft på solskyddsfaktor, hjälper det...? Vad fan händer.... Man kommer till sanns och börjar se rationellt på det hela. Men hon har sjukdomen och står där och är så glad och ytterst tacksam.

Här berättar Beauty om sin historia, på bänken ovan TV:n står tre burkar, det är de som gör att hon kan fortsätta leva och att hennes två barn kan fortsätta ha en mamma. 

Taket i Beautys badrum ger som resten av huset en hel del över för önskan.
Vet inte om någon haft östrogen i min mat, om jag blivit gammal eller om jag bara är mänsklig men när jag lämnade Beauty och hennes symaskin så gjorde jag det med en klump i halsen och glansiga ögon.


Stämningen i kåkstaden är väldigt vänligt och relaxed under dagarna och människorna är glada över att det kommer ut turister och tittar hur de har det. Det är full kommers i de olika skjulen och du hittar allt från bilmek till småaffärer men inga som ropar eller försöker att få dig att komma och köpa av just dem. Som sagt väldigt relaxed.

Alla småkillar var helt bedårande som sprang och poserade runt kameran med olika Spidermanposer och liknande



Allt detta för att sedan dyka fram allihopa och se sig själva på bakstycket av kameran. De var helt lyriska över resultatet och ville bara ha mer.
Vi fick sedan komma hem till ett par, Mpmez och hans fru Xshlovisa, (stavningen på henne är nog inte helt hundra, uttalas dessutom med ett klickljud  början) där han är en gammal bekant till Kenneth i egenskap av målare och ha hjälpt till att få Villa Cape Adventures till den lyster den har.

De bjöd in i sitt lilla hus som är av typen "Mandelahus" som är ett resultat av Mandelas löften och ett pågående projekt att bygga små stenhus i kåkstaden på ca 35-40 kvm, två rum och kök, så att alla ska få ett hem.

Vi satt och stod i deras vardagsrum medan de stod i köket, där den totala storleken motsvarade ett svenskt kök.

Där berättade de om sina traditioner och seder och hur de har ändrats genom året samt skillnaderna på att leva i Kapstaden mot förhållandena i deras hemby högre upp i landet. En intressant berättelse om ett liv där gamla seder och tron till sina förfäder hade en stark prägel vilket utspelade sig genom olika seder och bruk som för en annan kan tyckas ytterst konstigt och irrationella. De berättade hur dessa var starkt förankrade i deras hembyar medan de inte levde på det sättet i Kapstaden med tog sig ann det så fort de kom hem.

På frågan varför de trodde på detta och varför de utövade dessa seder blev svaret: Det bara är så, vi är uppväxta med det blev det korta svaret.

Fair enough, är väl ungefär samma anledning som många svenskar tror på jesus, gud och ett liv efter döden om man lever på ett visst sätt. Kan TV4 sända program om personer som pratar med döda utan att det ifrågasätts så varför inte det här.

Mpmez i berättartagen, en mycket dedicerad och visuell man. Han berättade med en stor energi och ett väldig visualiserande kroppsspråk så att tanken på att man kunde bo en hel familj på denna lilla yta, blev ännu svårare att ta till sig.

En av deltagarna som sitter i gränslandet mellan kök och vardagsrum och fotograferar ett gäng väldigt glada linslusar
Som sedan inte kunde får nog att se på sig själva i bild. Det på något sätt är väldigt beskrivande för det avstånd som råder mellan deras liv och det liv jag och många andra med mig lever.

Barn de bondar direkt, så härligt att se, så kompromisslöst på något sätt. 







Vet inte om detta stärker Svenska Spels position direkt. Deras hårda marknadsföring i "fel" områden har ju varit uppe på tapeten några gånger.





Folk sitter efter gatorna för att klara hetan. Gradantalet i de här plåtskjulen får rummet jag bor i utan AC att verka som en inackordering på ishotellet utanför Kiruna. Arbetslösheten är upp till 30 % och minimilönen för dem som jobbar är 8 spänn i timmen. De privilegierade som har ett jobb kan alltså efter en dags slit festa till på valfri meny hos MC Donalds. 



Det är många tankar som far genom huvudet efter en sådan här dag. Tänk att alla dessa människor i grund och botten är precis som vilken människa som helst som vi känner. De har precis samma förutsättningar som vi har, några är smartare än vad du och jag är, några är starkare, några är snyggare, några är roligare etc. Den stora skillnaden är vara att just de här människorna har inte samma möjligheter för de är lite annorlunda har någon bestämt. 

Jag tror inte på att man ska ha dåligt samvete för att man är född i ett rikt land. Men jag tror att man ska tänka lite på vad som egentligen är skillnaden mellan människor med olika kulturell bakgrund. Speciellt nu efter de nya kulturberikarna som har äntrat Riksdagen på grund av mångas rädsla för det okända och detta i ett land där alla har grattis utbildning på alla nivåer och ingen sätter gränsen för vad medborgarna ska göra med sina liv.


tisdag 4 januari 2011

MC-trip med sidovagn

4/1 @ Cape Town – Villa Cape Adventures


Gårdagen vad det nu var för dag blev en liten semesterdag där vi bara tog det lugnt, inte ens en blogg blev det. Vi roade oss istället med att häng i två olika botaniska trädgårdar där vi låg i skuggan och läste en god bok, 90talet.se, och åt lite mellan varven. Därefter skulle vi upp till Table Mountain men fick vända på grund av blåst, kabinbanan stängd.

Vi improviserade istället och åkte till Camp Bay där vi åt bröllopsmiddag där vi lyxade med värsta skaldjurstallriken med solnedgången som enda närvarande. Magiskt och vi blev magiskt mätta. Utöver detta fick vi lära oss om att man kan trimma en taxameter så att den tickar med en hastighet som går tre gånger fortare än brukligt.

Idag däremot har vi haft en MC-tur på schemat, bröllopspresent från Anna och Kenneth. Det blev en helt obeskrivligt dag som lätt kan räknas in bland de bättre upplevelseaktiviteter jag har varit med om. Vi började med att hämta ut en gammal veteranmotorcykel av tysk-kinesiskt ursprung från Cape Sidecars Adventures. Det vill säga att det i grund och botten är en gammal BMW-krigsfordon som kineserna plockat isär och gjort en kopia av och kallar den något eget.

Därefter åkte vi längst kustremsan genom lite byar för att avsluta med att åka Chapman's Peak drive innan vi vände tillbaka för att upplevelsen en gång till. Vägen är urhuggen längst stupande klippor med havet nedanför. Synerna och dofterna tillsammans med vinden som fläktar ljummet gav en upplevelse som vi kommer aldrig kommer glömma. Om ni kommer hit, gör detta, det är ovärderligt bra.

De 36 gradiga värmebölja som har klamrat sig fast över Cape Town gjorde det till ett perfekt MC-väder. Skinnjackan klibbade förvisso liten är man stod stilla men det ska man ju göra så lite som möjligt.


 Hyfsad Seafood platter for two!
I solnedgången med Lions Head i bakgrunden från gårdagens relaxardag


 Ett gäng BMW-kopior

 Började med lite LA-feeling när vi cruisade längs Camps Bay
 Sedan for vi ut på mer öppna vägar med havet vid vår sida och vinden samt doften av hav som piskade i vårt ansikte.
 Det kändes som vi fick en helhetsupplevelse med Amerikainspirerad jacka och MIG-pilotshjälm på en cool hoj. Hela Top-Gun i ett liksom. Tom Cruise släng dig i väggen.
 En typ av lycka byttes mot en annan, en mer problemlösarlycka fick ta vid när Kenneth gasade till lite för hårt i ett väggupp och den ena fjädringen (till vänter i bild) hoppade ur läge, vred hela däcket ur sitt läge och samtidigt frikopplade kardanaxeln. Kraftöverföringen var lika med noll och hjulet helt låst i sitt läge. Man undrar i sitt stilla sinne om detta är en särskilt lämplig krigshoj när den inte klarar av lite väggupp?

Detta skedde naturligtvis på ett ställe där solen gassade som mest och förstärkte de redan 36 graderna ordentligt. Vi kunde dock lyfta bakdelen och putta in den mot skugga.
 Där tog vi fram ett glatt mekhumör när vi insåg att felet och hur det kunde lösas. Jag skulle här gärna säga att vi fixade det men efter att hammaren och en vårt tycke av övervåld hade används på felande delar så erkände vi oss besegrade av tekniken och ringde efter hjälp.

 Hjälpen lät vänta på sig ett tag och vi hade en dl vatten att dela på på tre. Då av en händelse, som en skänk från ovan kom en högt spelande Monster-maskin och ut hoppade en glad tjej till tonerna av tung hårdrock och frågade om vi ville ha en Moster energidryck. TACK!

Kilen vi hyrt av kom med en ny MC och tog sedan fram en ännu större hammare och brukade än mer våld på vår tidigare MC.
Vi tog oss sedan till trevlig restaurang där vi åt...


 ... och Kenneth pekade ut Chapman's Peak drive som enligt honom var helt fantastik. Något vi redan tyckte den väg vi åkt på levde upp till.
 Evy i en cool MC-jacka som hon blev så förälskad i så vi köpte med den som minne.
 Början av Chapman's Peak drive.

Stor strand och tillika surfställe




 Kenneth pekar ut Lions Head, vårt altare.







 Efter en heldag så poserade Kenneth, Anna och Leah, alla i brillor och attityd.

Det blev en gryming present som vi aldrig kommer att glöma

Några färgglada hus från den muslimska delen av Cape Town på väg tillbaka med cykeln till uthyraren.

Avslutade en fantastisk dag med att Evy lagade till en paradrätt som avnjöts vid poolen med gott vin och en massa småljugande med övriga hotellgäster.

Nu läggdags, i morgon kåkstadstur

Go Natt!