Kåkstadstur

5/1 @ Khayelitsha

Efter att ha upplevt det riktigt kalla Norrland innan jag åkte med grader på runt -25 så trodde jag aldrig jag skulle säga att det kan bli för varmt. Men nu har det varit 36 grader i några dagar och nattens sömn varit medioker. Att på det toppa med en kåkstadstur i gassande solsken så man transpirerar som en Kärcher högtrycksvätt med trasiga packningar , ja då börjar det bli lite för varmt.

Det blev hur som helst en bra upplevelser som satte lite perspektiv på saker och ting. Att vandra i apartheidens fotspår är inget man gör utan att det gör en viss inverkan på en som person.

Vi tillbringade dagen i Khayelitsha som är den enskilt största kåkstaden i Sydafrika, där första anhalten blev Philani som är en ideel organisation och ett närings och hälsoprojekt för att hjälpa barnen och även mödrarna.   

Kenneth guidar oss genom dagen och visar prov på talanger som jag blev lite imponerad av. Mycket kärnfullt och innehållsrik tur som är väl värd att delta på.

Philani började som ett projekt för att lära ut vikten av näring till familjerna i kåkstaden för att minska spädbarnsdöden. Sedan har det växt till att nu innefatta sjukvård, tandläkare, ett hantverkscentrum och dagis. I hantverkscentrumet kan kvinnor skapa för att sedan sälja och få att trygga sin och barnens ekonomi. För dem som inte kan hantverkets konst kan lämna sina barn i trygghet hos barnhemmet för att fara in till staden och jobba med något annat.

En av de yngre deltagarna får här hjälpa till att väva.

Kvinnorna tejpar upp ett mönster som de drapererar med snören som de sedan trär tygstycken i olika färger. Tyget är rester från en tshirtstillverkning som fabriken skickar till dem.

Konstverken kan sedan köpas i butiken som ligger i anslutning till tillverkningen. En av dessa konstverk som hänger nedan tar 2 veckor styck att få till. När de sedan är sålda får de 500 Rand vilket är ganska exakt 500 kr. Om de lyckas sälja båda så ha de alltså 1000 kr i månaden. För att sätta de i perspektiv så kan sägas att vi lagade till en pasta putanesca igår för fyra personer och ingredienserna slutade på 300 kr. Att köpa mat här kostar lika mycket som i Sverige.

Vi åkte sedan till en kvinna vars riktiga namn jag ej kan återge med hennes smeknamn var Beauty som både i ett av de klassiska plåtskjulen som utgör själva stommen i en kåkstad. Vägar och tak är av plåt och golvet består av trampad jord som bekläds med en plastmatta och att gå där inne är som att hela havet stormar. Finns inte många raka vinklar eller saker som är i våg.

Beauty var en glad själ som tog i hand och släppte in oss i sin boning med ett gott skratt. Hon berättade om sitt liv som som sömmerska och vikten av att dela med sig av sin kunskap till så många som möjligt så att andra hade möjligheten att också skapa och kunna leva. Hon berättade sedan hur hur hon 2006 blev väldigt sjuk och det visade sig att hennes man hade varit ute och fulknullat och givit hennet HIV.

Allt blir plötsligt så jäkla overkligt, vi hade tagit i hand precis. Tankarna snurrar, hur fungerar nu det där med HIV, ska jag vara rädd... ? Jag har haft på solskyddsfaktor, hjälper det...? Vad fan händer.... Man kommer till sanns och börjar se rationellt på det hela. Men hon har sjukdomen och står där och är så glad och ytterst tacksam.

Här berättar Beauty om sin historia, på bänken ovan TV:n står tre burkar, det är de som gör att hon kan fortsätta leva och att hennes två barn kan fortsätta ha en mamma. 

Taket i Beautys badrum ger som resten av huset en hel del över för önskan.

Vet inte om någon haft östrogen i min mat, om jag blivit gammal eller om jag bara är mänsklig men när jag lämnade Beauty och hennes symaskin så gjorde jag det med en klump i halsen och glansiga ögon.

Stämningen i kåkstaden är väldigt vänligt och relaxed under dagarna och människorna är glada över att det kommer ut turister och tittar hur de har det. Det är full kommers i de olika skjulen och du hittar allt från bilmek till småaffärer men inga som ropar eller försöker att få dig att komma och köpa av just dem. Som sagt väldigt relaxed.

Alla småkillar var helt bedårande som sprang och poserade runt kameran med olika Spidermanposer och liknande

Allt detta för att sedan dyka fram allihopa och se sig själva på bakstycket av kameran. De var helt lyriska över resultatet och ville bara ha mer.

Vi fick sedan komma hem till ett par, Mpmez och hans fru Xshlovisa, (stavningen på henne är nog inte helt hundra, uttalas dessutom med ett klickljud  början) där han är en gammal bekant till Kenneth i egenskap av målare och ha hjälpt till att få Villa Cape Adventures till den lyster den har.

De bjöd in i sitt lilla hus som är av typen "Mandelahus" som är ett resultat av Mandelas löften och ett pågående projekt att bygga små stenhus i kåkstaden på ca 35-40 kvm, två rum och kök, så att alla ska få ett hem.

Vi satt och stod i deras vardagsrum medan de stod i köket, där den totala storleken motsvarade ett svenskt kök.

Där berättade de om sina traditioner och seder och hur de har ändrats genom året samt skillnaderna på att leva i Kapstaden mot förhållandena i deras hemby högre upp i landet. En intressant berättelse om ett liv där gamla seder och tron till sina förfäder hade en stark prägel vilket utspelade sig genom olika seder och bruk som för en annan kan tyckas ytterst konstigt och irrationella. De berättade hur dessa var starkt förankrade i deras hembyar medan de inte levde på det sättet i Kapstaden med tog sig ann det så fort de kom hem.

På frågan varför de trodde på detta och varför de utövade dessa seder blev svaret: Det bara är så, vi är uppväxta med det blev det korta svaret.

Fair enough, är väl ungefär samma anledning som många svenskar tror på jesus, gud och ett liv efter döden om man lever på ett visst sätt. Kan TV4 sända program om personer som pratar med döda utan att det ifrågasätts så varför inte det här.

Mpmez i berättartagen, en mycket dedicerad och visuell man. Han berättade med en stor energi och ett väldig visualiserande kroppsspråk så att tanken på att man kunde bo en hel familj på denna lilla yta, blev ännu svårare att ta till sig.

En av deltagarna som sitter i gränslandet mellan kök och vardagsrum och fotograferar ett gäng väldigt glada linslusar

Som sedan inte kunde får nog att se på sig själva i bild. Det på något sätt är väldigt beskrivande för det avstånd som råder mellan deras liv och det liv jag och många andra med mig lever.

Barn de bondar direkt, så härligt att se, så kompromisslöst på något sätt. 

Vet inte om detta stärker Svenska Spels position direkt. Deras hårda marknadsföring i "fel" områden har ju varit uppe på tapeten några gånger.

Folk sitter efter gatorna för att klara hetan. Gradantalet i de här plåtskjulen får rummet jag bor i utan AC att verka som en inackordering på ishotellet utanför Kiruna. Arbetslösheten är upp till 30 % och minimilönen för dem som jobbar är 8 spänn i timmen. De privilegierade som har ett jobb kan alltså efter en dags slit festa till på valfri meny hos MC Donalds. 

Det är många tankar som far genom huvudet efter en sådan här dag. Tänk att alla dessa människor i grund och botten är precis som vilken människa som helst som vi känner. De har precis samma förutsättningar som vi har, några är smartare än vad du och jag är, några är starkare, några är snyggare, några är roligare etc. Den stora skillnaden är vara att just de här människorna har inte samma möjligheter för de är lite annorlunda har någon bestämt. 

Jag tror inte på att man ska ha dåligt samvete för att man är född i ett rikt land. Men jag tror att man ska tänka lite på vad som egentligen är skillnaden mellan människor med olika kulturell bakgrund. Speciellt nu efter de nya kulturberikarna som har äntrat Riksdagen på grund av mångas rädsla för det okända och detta i ett land där alla har grattis utbildning på alla nivåer och ingen sätter gränsen för vad medborgarna ska göra med sina liv.